Helsingborgs Ångtegelbruk Konsul Persson hade startat produktion av konstgödsel och svavelsyra i sin Skånska Superfosfats och Svavelsyrefabriks AB och hade andra etableringar under hand. År 1873 startade han Helsingborgs Ångtegelbruk tillsammans med en kompanjon, C G Stewenius. Året var 1873. Till en början bedrevs jordbruk och tegelbruk i kombination på farm no 162 B. Tegelproduktionen var hantverksmässig, och man hade två kupolugnar av periodisk typ. Gissningsvis arbetade ca trettio man på bruket Redan år 1880, då Aktiebolag Helsingborgs Ångtegelbruk bildades, var Stewenius ute ur bilden. Konsul Persson var en framsynt investerare och de första femton åren skedde ständigt tekniska innovationer: År 1878 hade man installerat en modern ångpanna som var den första i sitt slag i landet (därav namnet Ångtegelbruk). Ringugn installerades redan 1879, och bruket gick över till kontinuerlig drift. En ny ångkraftanläggning, konsttorkanläggning och nya maskiner för bearbetning av leran införskaffades. Strax efter sekelskiftet upphörde jordbruket, och först nu kan man egentligen börja tala om en tegelindustri. 1898 utsåg konsul Persson sin svärson, kammarherre G W Peyron, till VD för företaget och brukskontoret låg på Järnvägsgatan 7. Konsul Persson och konsul Ivar P:son Henning stod i spetsen för verksamheten. Disponent var ingenjör Hjalmar T Dalen. Produktionen låg på sammanlagt 1.85 miljoner syrafast sten och 2.85 miljoner handslagna fasad- och murtegel samt 133 000 rör. Ringugnen byggdes om 1911 och förlängdes och skorstenen byggdes på. Ständiga förbättringar gjordes för att ta tillvara spillvärme från ugnen. Bolaget hade nu 60 anställda (Som jämförelse med några av de större bruken i trakten fanns Billesholms bruk med 99 anställda personer år 1900, Bjuv hade 182 anställda, Höganäs 676 och Skromberga 355 anställda, varav 15 var kvinnor). Järnvägens utbyggnad spelade en stor roll för brukets utveckling. År 1865 förbands Helsingborg med järnväg åt söder, År 1875 åt öster och 1885 åt norr. Stickspår till järnvägen anslöts 1914 Det berömda Helsingborgs teglet Helsingborgsteglet är lätt att känna igen. Det är en djup, mörkröd färg som finns i olika nyanser från rödviolett (mager, kiselrik lera från övre lerlager) till mörk chokladbrun (fetareklakfattig lera från undre lerlager) Lerbrottet låg ca 300 meter öster om bruket. Råvaran var en skifferlera och tillhörde den stenkolsförande formation som sträcker sig över Höganäs - Helsingborgsområdet. Leran bröts med dynamit från en 250 meter lång brytvägg som var åtta meter hög och höggs sedan för hand. Vid detta brytdjup behövdes varken hissanordningar eller vattenpumpar. Den brända skifferleran blev mycket hård, var slag- och tryckhärdig och stod emot kemisk påverkan. Som sådan var den lämplig för alla slags syrabehållare, fabriksskorstenar och till murar under högt tryck. Helsingborgsteglet fick erkännande vid flera industriutställningar vid seklets början som "god klinker för kemisk industri och byggnadsändamål". Den mörka färgen och handslagna strukturen med vattenmärken passade väl till de nationalromantiska byggnader som uppfördes kring sekelskiftet. I Helsingborg restaurerades den medeltida borgen Kärnan och Terrasstrapporna uppfördes. Den nya tidens monumentalbyggnader i form av elverk, vattentorn och televerk murades i Helsingborgstegel. Mängder av Helsingborgstegel fraktades också ut i landet. Rådhusen i Norrköping och Östersund uppfördes, liksom många vattentorn runt om i landet. Exporten sträckte sig till Sibirien i öst. Alperna i söder och Nordsjöområdet i väst. Radialklinker levererades till Rönnskär utanför Skelleftehamn. Där byggdes vad som blev Europas högsta skorsten, 145 m hög. Skorstenen beskrevs som "ett glänsande exempel på svensk byggnadskonst". Helsingborgstegel är tegel som kommer från Helsingborgs Ångtegelbruk AB. Stenarna skiftar mellan olika rödbruna nyanser, men den mest kända är den hårdbrända mörk- rödbruna nyansen. Teglet kallades i Helsingborg även för "Persategel" efter brukets ägare konsul Nils Persson. Några byggnader med Helsingborgstegel Kungliga Vetenskapsakademien, Stockholm 1911, arkitekt: Axel Anderberg Uppenbarelsekyrkan, Saltsjöbaden 1910-1913, arkitekt: Ferdinand Boberg Naturhistoriska riksmuseet, Stockholm 1907-1916, arkitekt: Axel Anderberg Stockholms stadion, 1912, arkitekt: Torben Grut Markuskyrkan Björkhagen, Stockholm 1956-63, arkitekt: Sigurd Lewerentz S:t Tomas kyrka, Vällingby i Stockholm 1957-60, arkitekt: Peter Celsing Åhléns City, Stockholm 1964, arkitekter: Sven Backström och Leif Reinius Sankt Petri kyrka, Klippan 1962-66, arkitekt: Sigurd Lewerentz Riksarkivets huvudbyggnad, Kungsholmen, 1963-1968, arkitekt: Åke Ahlström Riksgäldskontoret, Norrmalm i Stockholm, 1978-1981, arkitekt: Åke Wallgård Dela av Stockholms stadshus byggdes av Helsingborgs tegel i särskilt storformat efter medeltida förebilder.
· · · · · · · · · · ·
Välkommen att besöka vår underbara kyrka
© Copyright 2007 - 2024-03-17 / Anders Clausson

Sankt Petri Kyrka

i Klippan
© Copyright 2007 - 2024 / Anders Clausson
Välkommen att besöka vår underbara kyrka
Mästerverk av Sigurd Lewerentz
Helsingborgs Ångtegelbruk AB. Konsul Persson hade startat produktion av konstgödsel och svavelsyra i sin Skånska Superfosfats och Svavelsyrefabriks AB och hade andra etableringar under hand. År 1873 startade han Helsingborgs Ångtegelbruk tillsammans med en kompanjon, C G Stewenius. Året var 1873. Till en början bedrevs jordbruk och tegelbruk i kombination på farm no 162 B. Tegelproduktionen var hantverksmässig, och man hade två kupolugnar av periodisk typ. Gissningsvis arbetade ca trettio man på bruket Redan år 1880, då Aktiebolag Helsingborgs Ångtegelbruk bildades, var Stewenius ute ur bilden. Konsul Persson var en framsynt investerare och de första femton åren skedde ständigt tekniska innovationer: År 1878 hade man installerat en modern ångpanna som var den första i sitt slag i landet (därav namnet Ångtegelbruk). Ringugn installerades redan 1879, och bruket gick över till kontinuerlig drift. En ny ångkraftanläggning, konsttorkanläggning och nya maskiner för bearbetning av leran införskaffades. Strax efter sekelskiftet upphörde jordbruket, och först nu kan man egentligen börja tala om en tegelindustri. 1898 utsåg konsul Persson sin svärson, kammarherre G W Peyron, till VD för företaget och brukskontoret låg på Järnvägsgatan 7. Konsul Persson och konsul Ivar P:son Henning stod i spetsen för verksamheten. Disponent var ingenjör Hjalmar T Dalen. Produktionen låg på sammanlagt 1.85 miljoner syrafast sten och 2.85 miljoner handslagna fasad- och murtegel samt 133 000 rör. Ringugnen byggdes om 1911 och förlängdes och skorstenen byggdes på. Ständiga förbättringar gjordes för att ta tillvara spillvärme från ugnen. Bolaget hade nu 60 anställda (Som jämförelse med några av de större bruken i trakten fanns Billesholms bruk med 99 anställda personer år 1900, Bjuv hade 182 anställda, Höganäs 676 och Skromberga 355 anställda, varav 15 var kvinnor). Järnvägens utbyggnad spelade en stor roll för brukets utveckling. År 1865 förbands Helsingborg med järnväg åt söder, År 1875 åt öster och 1885 åt norr. Stickspår till järnvägen anslöts 1914 Det berömda Helsingborgs teglet Helsingborgsteglet är lätt att känna igen. Det är en djup, mörkröd färg som finns i olika nyanser från rödviolett (mager, kiselrik lera från övre lerlager) till mörk chokladbrun (fetareklakfattig lera från undre lerlager) Lerbrottet låg ca 300 meter öster om bruket. Råvaran var en skifferlera och tillhörde den stenkolsförande formation som sträcker sig över Höganäs - Helsingborgsområdet. Leran bröts med dynamit från en 250 meter lång brytvägg som var åtta meter hög och höggs sedan för hand. Vid detta brytdjup behövdes varken hissanordningar eller vattenpumpar. Den brända skifferleran blev mycket hård, var slag- och tryckhärdig och stod emot kemisk påverkan. Som sådan var den lämplig för alla slags syrabehållare, fabriksskorstenar och till murar under högt tryck. Helsingborgsteglet fick erkännande vid flera industriutställningar vid seklets början som "god klinker för kemisk industri och byggnadsändamål". Den mörka färgen och handslagna strukturen med vattenmärken passade väl till de nationalromantiska byggnader som uppfördes kring sekelskiftet. I Helsingborg restaurerades den medeltida borgen Kärnan och Terrasstrapporna uppfördes. Den nya tidens monumentalbyggnader i form av elverk, vattentorn och televerk murades i Helsingborgstegel. Mängder av Helsingborgstegel fraktades också ut i landet. Rådhusen i Norrköping och Östersund uppfördes, liksom många vattentorn runt om i landet. Exporten sträckte sig till Sibirien i öst. Alperna i söder och Nordsjöområdet i väst. Radialklinker levererades till Rönnskär utanför Skelleftehamn. Där byggdes vad som blev Europas högsta skorsten, 145 m hög. Skorstenen beskrevs som "ett glänsande exempel på svensk byggnadskonst". Helsingborgstegel är tegel som kommer från Helsingborgs Ångtegelbruk AB. Stenarna skiftar mellan olika rödbruna nyanser, men den mest kända är den hårdbrända mörk-rödbruna nyansen. Teglet kallades i Helsingborg även för "Persategel" efter brukets ägare konsul Nils Persson. Några byggnader med Helsingborgstegel Kungliga Vetenskapsakademien, Stockholm 1911, Arkitekt: Axel Anderberg Uppenbarelsekyrkan, Saltsjöbaden 1910-1913, Arkitekt: Ferdinand Boberg Naturhistoriska riksmuseet, Stockholm 1907-1916, Arkitekt: Axel Anderberg Stockholms stadion, 1912, Arkitekt: Torben Grut Markuskyrkan Björkhagen, Stockholm 1956-63, Arkitekt: Sigurd Lewerentz S:t Tomas kyrka, Vällingby i Stockholm 1957-60, Arkitekt: Peter Celsing Åhléns City, Stockholm 1964, Arkitekter: Sven Backström och Leif Reinius Sankt Petri kyrka, Klippan 1962-66, Arkitekt: Sigurd Lewerentz Riksarkivets huvudbyggnad, Kungsholmen, 1963-68 Arkitekt: Åke Ahlström Riksgäldskontoret, Norrmalm i Stockholm, 1978-81, Arkitekt: Åke Wallgård Dela av Stockholms stadshus byggdes av Helsingborgs tegel i särskilt storformat efter medeltida förebilder.
· · · · · · · · · · ·
Sankt Petri Kyrka